Muse - Supermassive Black Hole
Powerballader och dansband.
Sarah Maclachlan - I will remember you. Bara för att kärlek är så fint ibland.
Howie Day - Collide
Den här låten är nog en av de finaste som finns. Jag vet inte varför, men den har verkligen allt. Det här är min låt, och det är i den här låten jag oftast brukar gömma mig om jag vill försvinna en stund. Jag har till och med sagt till mina vänner, att det är den här låten jag vill ska spelas på min begravning. (Om jag nu, God hope not, skulle avlida de närmaste åren.)
Musik.
För mig är musik känslor. Musik är ett sätt att må. Att vara. Man kan känna sig som en låt, som att ens rörelser är tonerna som svajar i en melodi, och texten ens tankar, ens innersta. När man känner sig ensam, som att ens känslor är så inslutna att man inte en själv kan förklara dem, så finns musiken. Den som sätter fingret på hur det egentligen känns.
Mitt liv svävar en massa. Uppåt, nedåt. Jag skulle aldrig nöja mig med en låt. Med en artist. När jag känner mitt blod pumpa glitter, redo för äventyr vill jag lyssna på Carolina med Josh Rouse. Och när jag ligger där, i mörkret och känner hur jag försvinner i tysta tårar, vill jag försvinna tillsammans med Damien Rice och Nine Crimes.
Om musiken är livet, så behövs det lite variation. För, inget är väl så varierande som livet, med dess ljuva upp- och nedgångar.
